Det var under 2008 när jag, Sara, bodde i en lägenhet i Eskilstuna, och min granne, som då var 37 år, gick bort. Hon hade ett flertal katter och det var misär i hennes hem. Jag hade under åren som gått försökt hjälpa henne med att få hem till katterna, kastrera dem med mera, men eftersom hon hade psykisk ohälsa och kämpade med tablettberoende och liknande så fick hon inte ordning på sitt liv eller katterna i hemmet.
Länsstyrelsen gjorde flera hembesök. Under tiden brukade hon gömma katterna hos en annan granne. Lägenheten var verkligen i total misär och hur någon människa eller djur kunnat bo där var svårt att förstå. Jag försökte få bortforsling av skräp vid ett tillfälle, för att hjälpa kvinnan. Då låste hon dörren då "AMA-gubbarna" kom för att hjälpa till. Alla försök till frivillig hjälp misslyckades.
En dag låg hon död i sin lägenhet och kvar blev katterna. 13 katter vistades i kaoset när jag kom in där ensam efter att ha hämtat hennes lägenhetsnyckel på polisstationen. Alla som polisen pratade med uppgav mig som närmaste person. Tragiskt, jag var bara en granne, men visst hade jag försökt hjälpa henne under årens lopp. Släktingar tog avstånd.
Men när jag kom in i lägenheten efter att kvinnan dött undrade jag vad som skulle hända med katterna. Jag hade hört att Länsstyrelsen kunde hjälpa till. Ack så fel jag hade. Länsstyrelsen kom till platsen och träffades med mig, och sa bara att katterna skulle dödas. De var hemlösa och de hade liksom ingen som tog sig tid att leta efter katthem med mera, utan dessa fina kissar som strök sig vid benen på oss när vi stod och pratade, skulle alltså dö, för de var nu hemlösa.
Fruktansvärt tyckte jag. En som säger så kan inte vara riktigt frisk. En myndighet som agerar så borde inte få existera, men visst gjorde den det och jag som den lilla människan hade inget att säga till om. Då sa jag: Vad händer om jag tar hand om dem själv då? Ja, varsågod, sa kvinnan från Länsstyrelsen som gav mig ett papper att skriva på.
När hon hade gått stod jag i all misär med 13 katter på halsen och visste inte vad jag skulle göra ... då föddes Livbojen.
Denna sommar satt jag med mobilen klistrad vid mitt ansikte och ringde runt. Hundratals samtal kändes det som. Jag hittade en vänlig kvinna i Skogstorp som lånade ut sin lilla friggebod till mig, där katterna fick vara som ett första steg. De kunde inte vara kvar i misären i hemmet.
Från friggeboden försökte vi hjälpa katterna att få nya hem. Med rubriken "Hjälp, vår matte har dött" publicerades en annons på blocket.se, där beskrev vi läget och berättade om katternas bakgrund. Ja, till slut fick vi ut alla katterna till nytt hem. Det var blod, svett och tårar. Men till slut lyckades vi.
De kontakter jag byggt upp under denna tid fortsatte att höra av sig till mig. Vill du ta hand om fler katter? Du verkar ju kunna hitta hem till katter, snabbt och effektivt. Javisst, utan betalning och under min så kallade "semester".
Jag lärde mig snabbt att ta hand om katter och att hjälpa till var oavlönat, slitigt och oändligt. Och ja, det är det fortfarande fast det är 2026 och mycket har förändrats sedan dess. Men ett oupphörligt behov av hjälp finns fortfarande för katter i Sverige 2026. Katten har fortfarande inte samma status som hundar, en katt klarar sig själv och alla myter som finns ...
Men jag driver fortfarande Livbojen för hemlösa katter. Hjärtat och policyn är densamma. Personer har under åren kommit och gått, många har gett upp på grund av "överbelastning" och man orkar helt enkelt inte med allt utan kanske till och med går in i väggen. Det är inte ovanligt att "kattfolk" bränner ut sig då det är få eldsjälar och många katter som behöver nytt hem.
